Jag stod och lyssnade till ett tal under valborgsmässoafton, ett välkomnande av sköna maj. Där öppnade talaren med “Ett av dom vackraste orden i det svenska språket tycker jag är: Förväntan”. Sedan hölls ett långt tal just omkring ordet förväntan och dess betydelse, i en väldigt positiv bemärkelse. Jag tänkte då och har tänkt väldigt mycket på det sedan dess, och känner inte att jag kan ha så många positiva associationer med ordet Förväntan.
Det kan ju ganska ofta, tills synes, finnas något härligt i att invänta något, det finns en glädje före det faktiska inträffar. Det handlar väll om en föreställning man har om framtiden baserad på tidigare erfarenheter, eller en idé och föreställning om att något ska bli bra, bättre än vad det är nu. Annars skulle man väll inte kalla det för en “förväntan”? Att invänta bättre tider, bättre än det som är nu.
Är det verkligen något positivt att vänta på något? Vad gör det med det som händer nu, att vara lite längre fram med sina sinnen?
För att ta ett litet exempel, som man kan relatera till hur stort eller litet som hellst, från hela livet till en bilresa.
En bilresa kan ganska ofta kännas som en transportsträcka som man måste ta sig igenom för att komma dit man vill, när man senare kanske upptäcker att det var just bilresan som va den stora upplevelsen. Jag vill inte riskera att missa dom fina stunderna bara för att jag väntar på något annat.
Det finns en risk att man hela tiden förlitar sig på att framtiden ska bli bättre än det är just nu.
Jag vill försöka fokusera på det som är nu, och känna att det här är så bra jag kan ha det, för det är bara nu som jag kan uppleva och känna. Framtiden kan bli bra men jag kan inte förlita mig, eller “förvänta” mig det. Jag HOPPAS att framtiden blir bra:) Men jag förväntar mig inte att någon eller något utanför mig själv ska påverka det.
Det kanske bara är ett missbrukande av ordets betydelse jag hör, eller bara min egen relation till ordet, vad jag tycker man menar om man “förväntar sig något”.
Nu är det enda vi har, med all säkerhet:)
